Hej igen! Nu har vi kommit tillbaka till Japan. Vi åkte tillbaka till våra hem och kontor och fick andas ut en stund. Precis när jag slagit mig ner i min sköna soffa så ringer telefonen och jag tvingas resa på mig. Det var Fabio som ringde. Han ville ringa och berätta att han var beredd att adoptera barnet ifrån Indien. Han berättade att han själv jobbat för maffian som litet barn men senare blev adopterad av en fin japansk familj. Han vill göra detsamma för dethär barnet. På flyget på vägen hem så pratade han mycket med det indiska barnet då de pratade samma språk och de fick en bra relation till varandra. Fabio lever med sin brasilianska flickvänn här i Japan och de har länge pratat om att adoptera ett barn, men det har aldrig blivit av. Men nu blir det äntligen av. Jag ska till kontoret nu och skriva på några papper så de kan få vårdnaden för barnet. De har bestämmt att döpa barnet till felicitas som betyder lycka på Latin.

Men nu måste jag återgå till mitt arbete då jag ska resa bort igen om några dagar. ciao

Hej.. vi beslöt oss för att stanna några dagar till i Bombay. snart ska ni få veta varför.

Det Började med att jag låg i sängen på hotellrummet och tänkte på allt som hänt här i bombay de senaste dagarna. Hur hemskt det var här. Jag vill bara här ifrån. Jag mår verkligen inte bra av att se alla dessa ledsna miner överallt.. Så jag beslöt mig för att sluta tänka och istället packa väskorna som snart skulle vara färdig packade. Jag gick sedan ut med grabbarna till Bussen och vi skulle då be oss av till flygplatsen. Vi hoppade på bussen och där sjöngs det och så var det självklart glada miner överallt. Efter att vi kommit ungefär halva vägen så dunkar det till i hela bussen.. vi kliver av och inser att vi just kört över två indiska barn som stått vid vägen och tiggt pengar. Vi beslöt oss för att ta dessa magra barn till sjukhuset. Efter många timmar i väntrummet fick vi veta att det ena barnet dött och det andra kommit lindrigt undan med endast en bruten arm.. Busschaffören mådde ovanligt bra, jag antar att han varit med om det förut. Flera av oss funderade faktiskt på att adoptera det överlevande barnet. Vi mådde så dåligt och det sista vi ville var att skicka tillbaka det skadade barnet till maffian igen. Vi lyckades prata med det skadade barnet med en tolk. Han berättade att han förlorade sina föräldrar när han bara var 3 år. Han är 9 år nu. Han och hans syster, som dog i buss kolideringen har levt under Maffian i 6 år. De har blivit misshandlade och varit nära döden flera gånger. och tiggt pengar nästan varje dag i de här 6 åren. Han förklarade också att Maffian hade berättat att han och hans syster som var 8 år hade snart blivit för gamla för att tigga på vägarna och skulle då börja stjäla pengar istället. Vilket de verkligen inte ville. Men att de blev hotade och tvingade och hade då inget val.

Vi bestämde oss för att ta med honom till Japan och ta hand om honom där och sen leta efter någon som vill adoptera. Han hade dock väldigt svårt att lita på oss och tro att vi ville honom väl. Men han följde med endå, allt för att slippa maffian.

Jag hör av mig senare om hur hans framtid blir. vi hörs